Lördagen den 6 december 1890, temligen tidigt på morgonen, instälde sig hos detektiva polisens i Stockholm hufvudkontor vid Myntgatan en konstapel vid nämnda kår.
Han hade åtnjutit ett par dagars permission, hvilket motiverade de ord, hvarmed han helsades af sin förman, poliskommissarien S., en ljuslagd man af medellängd och nyligen utnämnd till kommissarie vid detek- tiva afdelningen.
– Ni kommer för att anmäla ert återinträde i tjenstgöring, kan jag tro?
– Nej, herr kommissarie, svarade konstapeln, jag kommer tvärt om för att bedja er hos polismästaren utverka förlängd permission åt mig.
Kommissarien såg upp förvånad.
– Det är således fråga om en längre tids tjenstledighet?
– Ja, på trettio dagar!
– Hm, det tror jag ej kan beviljas. Vi behöfva hvarje man och kunna minst af alla undvara en som så väl som ni känner alla vinklar och vrår i Stockholm, för att ej tala om alla menniskor ni känner. För hvilken orsak behöfver ni tjenstledighet?
