En av dem, som hade levat kavaljersliv på Ekeby, var den lille Ruster, som kunde transponera noter och spela flöjt. Han var av låg härkomst och fattig, utan hem och utan släkt. Det kom svåra tider för honom, då kavaljersskaran skingrades.
Han hade då inte längre häst och karriol, inte päls eller rödmålat matsäcksskrin. Han måste färdas till fots från gård till gård och bar sin packning inknuten i en blårandig bomullsnäsduk. Rocken knäppte han igen ända upp till hakan, så att ingen skulle behöva veta hur det var beställt med skjortan och västen, och i dess vida fickor förvarade han sina dyrbaraste ägodelar: den isärskruvade flöjten, den platta lomflaskan och notpennan. Hans yrke var att skriva av noter, och om allt hade varit som i de gamla tiderna, skulle det inte ha fattats honom arbete. Men för varje gångande år blev musiken mindre övad där uppe i Värmland. Gitarren med sitt murkna sidenband och sina nötta skruvar och det buckliga valthornet med urblekta tofsar och snören flyttades upp på den skräpiga vinden, och dammet lade sig tumstjockt över de långa, järnbeslagna fiollådorna.
