Lögnen är någonting osant och falskt. En saga är också någonting otroligt — men dock ett intet mot en riktig osanning. Därför smider en äkta lögnare mycket lättare ihop något än två sagoförtäljare. Om jag till exempel en afton kommer att berätta något för de smärre barnen, då komma de små bytingarna genast, sätta sig och spetsa öronen. Och Lisa säger till de små: »Håll er nu tysta, små slammertackor; idag berättar farfar en alldeles splitterny saga, som inte står i den nya vackra sagoboken, ni nyss fått». — Om jag nu börjar, men inte griper mig an med riktigt allvar, så märker Max snart hvart det bär, och säger: »Farfar bara narras för oss». Och till och med om onkel Richard, som har seglat kring hela vida världen, berättar de underbaraste saker, t. ex. att rakt under våra fötter, på andra sidan jordklotet, invånarna elda med god, frisk is, så märka alla att han narras så att det brakar, och man kan höra det prassla som torra stickor. Och då rysa de små och stora, om hvilka jag i dag berättar.
