Det var het augusti i Palestina. Hvarje dag skred solen fram rätt öfver människornas hufvuden. Inga moln funnos, och regn hade ej fallit sedan april. Det var på intet sätt värre, än det brukade vara alla år, men det var i alla fall nästan outhärdligt. Man visste inte riktigt, hvad man skulle taga sig till för att stå ut med värmen, eller hvart man skulle fly för att undkomma den.
Bäst var det kanske nere i Jaffa. Inte just i själfva staden, som med sina sammangyttrade hus reste sig på sin branta klippa som ett enda stort kastell, och där det steg upp outhärdlig lukt från de osnygga gatorna och från de stora såpsjuderierna. Men staden låg alldeles vid hafvet, och därifrån kom dock någon svalka. Och man kunde ha det tämligen drägligt i omgifningarna, efter som Jaffa låg inbäddadt i minst femhundra orangeträdgårdar, där de omogna apelsinerna hängde under hårda, mörkgröna blad, som ej läto solskenet på något sätt inverka på dem.
