Det var en ung karl, som gick och plöjde sitt träde en sommarmorgon. Solen sken ljufligt, gräset var vått af dagg, och luften var så frisk, så att det kan inga ord beskrifva. Hästarna voro smått yra af morgonluften och drogo fram plogen som på lek. De hade en helt annan lunk än den vanliga, karlen fick nära nog springa för att kunna följa dem.
Jorden, som vändes upp af plogen, låg svartbrun och sken af fukt och fetma, och han, som plöjde, gick och gladde sig åt att snart få så råg där. Han tänkte för sig själf: »Hur kan det vara, att jag stundom gör mig så svåra bekymmer och tycker, att det är tungt att lefva? Kan det behöfvas något mer än solsken och vackert väder för att vara säll som ett Guds barn i himmelen?»
