— Gud vare tack — geometrien har jag då sluppit ifrån, både att söka få in den i min egen arma hjärna och att plugga den i andra, sade Anne Shirley och slängde med skadeglad min en nött och tillbucklad Euklides ned i en stor boklår. Så slog hon triumferande igen locket, satte sig på det och tittade tvärs över Grönkullas vind på Diana Wright — med gråa ögon, som liknade en luftigt skimrande morgonsky.
Vinden var, som ju alla vindar böra vara, en trevlig gammal plats med mörka skrymslen och vrår under takbjälkarna, som satte fantasien i rörelse. Genom det öppna fönstret, invid vilket Anne satt, fläktade augustieftermiddagens milda, doftande och solvarma luft, och där utanför prasslade och svängde popplarnas grenar för vinden. Bortom dem lågo skogen, där De älskandes stråt mjukt buktade sig fram mellan mossiga stammar och ormbunkssnår, och den gamla köksträdgården, där äppleträden fortforo att bära rika, rosiga skördar. Och som en bakgrund stod mot den blå himmelen i söder en väldig bergskedja av högt upptornade, snövita moln. Genom det motsatta fönstret skymtade man på avstånd ett blånande hav med skum på vågtopparna — den vackra S:t Lorenzobukten, varur höjer sig det lummigt grönskande Abegweit. Men detta vekt och milt klingande indianska namn har för länge sedan utbytts mot det mera prosaiska Prins Edvards ö.
