Fru Rachel Lynde bodde alldeles där stora landsvägen till Avonlea svängde ned i en liten dalsänka, kantad av alar och ormbunkar och genomfluten av en bäck, som hade sin källa långt inne i skogen på andra sidan den gamla Cuthbertska gården. Den påstods vara en ganska nyckfull och yster bäck under sitt första lopp genom dessa skogar, med mörka hemligheter av tjärnar och porlande fall mellan stenblocken. Men när den hann fram till Lyndes sänka, var den ett lugnt och sedesamt litet vattendrag, ty inte ens en bäck kunde passera förbi fru Rachel Lyndes dörr utan tillbörlig hänsyn till anständigheten och det passande.
Den hade förmodligen reda på, att fru Rachel satt i sitt fönster och höll ett vaksamt öga på allting, som kom förbi, från och med bäckar och barnungar, och att, om hon märkte någonting besynnerligt eller oriktigt, hon aldrig skulle ge sig någon levande ro, förrän hon uppspårat grunden och orsaken.
